stamcellsforskning

Ida Berner leker med sin dotter Matilda som nyss har vaknat efter en förmiddagslur. Hon har fullt upp med att vara mamma, men det är inte länge sedan Ida trodde att hon inte kunde få barn.
— Jag var fullt frisk fram till hösten 2003. Då fick jag plötsligt en halvsidig ansiktsförlamning och sökte hjälp. Men min läkare bad mig bara återkomma en vecka senare och då hade symtomen försvunnit.

Ida fortsatte arbeta som socialsekreterare i Karlstad, men var väldigt trött. I början av 2004 försvann synen. Efter att först ha blivit hänvisad till en optiker fick hon till sist träffa en ögonspecialist, som berättade att hon förmodligen led av multipel skleros, ms. Någon vecka senare gick hon igenom en magnetkameraundersökning som bekräftade diagnosen.

Tidigare oprövat på ms

Överläkaren och neurologen Jan Fagius i Uppsala ville pröva att behandla Ida genom en stamcellstransplantation. Det är en metod som använts framgångsrikt för att behandla leukemipatienter, men som dittills inte prövats på ms-patienter i Sverige.
— Jag tror att det som lockade Jan var att jag varit sjuk så pass kort tid. Det fanns en chans att jag skulle kunna återhämta mig.
Hans förhoppning var att jag skulle kunna stå upp på mina ben en dag. Mer optimistisk än så var han inte, berättar Ida som själv var inställd på att behandlingen inte skulle leda till någon förbättring.

När det var dags för transplantationen fick Ida först läkemedel för att få ut så många stamceller som möjligt i blodet. Tre dagar senare tog personalen hand om stamcellerna.
— De sade att de skördade mig, berättar Ida och skrattar.
Sedan började fem dagars stenhård cellgiftsbehandling som skulle ta kol på det gamla immunsystemet. Därefter fick Ida tillbaka sina stamceller. Effekten lät inte vänta på sig. Redan tre dagar senare kunde Ida vifta på höger tå.
— Den hade jag inte sett skymten av på flera månader.
Sedan gick allt fort. Lika snabbt som Ida tappat funktioner, kom de tillbaka. Två månader efter behandlingen kunde hon gå igen.

Blev gravid

Ida började arbetsträna i januari 2005 och två år efter de första symtomen var hon tillbaka på jobbet på 75 procent. Livet blir dock aldrig detsamma som före sjukdomen, betonar hon.
— Jag har fått nya perspektiv på tillvaron. Livet handlar inte bara om att jobba. Och utan släkt, vänner och sjukhuspersonal hade jag inte klarat mig, säger Ida som fortfarande håller kontakten med Jan Fagius.

Några dagar före stamcellstransplantationen fick Ida beskedet av en kvinnoläkare att behandlingen skulle göra henne steril. Hon skulle med stor sannolikhet inte kunna få några barn. Därför blev hon väldigt förvånad när menstruationen plötsligt kom tillbaka.
— Jag förstod inte hur det kunde gå till om allt var utslaget.

I februari 2006 träffade Ida sin blivande man Stefan. Innan de vågade skaffa barn ringde Ida till Jan Fagius eftersom hon var orolig för att sjukdomen skulle komma tillbaka.
— Han pratade med sina kolleger och de trodde inte att det skulle vara någon fara.

Graviditeten gick bra även om själva förlossningen blev dramatisk och barnet fick förlösas med kejsarsnitt. För Ida var det en fantastisk upplevelse att bli mamma.
— Jag har alltid velat få barn och bilda familj. Samtidigt hade jag räknat bort möjligheten eftersom jag trodde jag var steril. Nu är jag som vilken mamma som helst.

---