Embryonala stamceller är befruktade ägg som tas tillvara i samband med provrörsbefruktning efter donatorns medgivande, men frågan är om det får användas i medicinsk forskning.
I Sverige, England och några andra länder är det fullkomligt tillåtet att forska på embryonala stamceller. Men det finns länder som det är svårt att forska på stamceller, ofta pga religösa skäl eftersom man påstår att livet börjar vid befruktningen och att det inte går att separera stamceller utan att förstöra embryot.
"Embryonala stamceller från människa kan ersätta vissa djurförsök som görs för att till exempel testa om olika substanser skulle kunna ge upphov till fosterskador" står det här. De menar att om man tillsätter olika kemikalier så ser forskarna hur, om och när i utveklingen som cellerna möjligen påverkas. Det forskarna vill är bland annat att minska risken för att fostret skadas av mediciner som mamman tar under graviditeten. Dessutom har stamceller gett forskarna ett nytt verktyg när det gäller att förstå hur sjukdomar uppkommer, vilket jag tycker är bra för då kanske man hittar fler lösningar på att bota dem!
Nu har jag skrivit lite om vad en stamcell är, dess användning och risker samt sjukdomar som kan behandlas med stamceller och nu är det dags för stamcellsforskning!
Största delen av den forskning som görs är ren grundforskning och rör utvecklingsbiologi, vilket innebär att forskarna vill förstå de huvudsakliga mekanismerna för de olika steg en stamcell går igenom för att utvecklas till färdig muskelcell eller nervcell, dvs. att förstå hur specialiseringen går till. Detta är nödvändigt för att forskarna ska kunna granska och leda stamcellerna till att utvecklas till en viss celltyp, som tex en dopaminproducerande nervcell.
Hur stamceller kan utnyttjas som ett komplement till andra typer av behandling, som tex bindvävsstamceller, är vad annan forskning handlar om. Den mycket kraftiga immunreaktion som drabbar vissa patienter när de behandlas för leukemi har cellerna visat sig ha förmåga att hindra. "Hos de flesta patienter som fått nya bindvävsstamceller försvann immunreaktionen" står det här. Dödligheten hos patienterna var väsentligt lägre efter en uppföljning som gjordes två år senare och man undersöker nu hur bindvävsstamceller även skulle kunna användas vid behandling av inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar.
Att injicera stamcellerna direkt på plats i den aktuella vävnaden i kroppen är det vanligaste sättet att föra in stamceller. Forskare i Linköping har tex fått bindvävsstamceller att utvecklas till benceller som sprutats i en benskada i försök på råtta.
Men det finns ett hinder och det är att få de nya cellerna, som utvecklats från stamcellerna, att överleva i sin nya omgivning. Ett annat problem är risken för tumörer. Om det finns några stamceller som inte förändrats till den önskade celltypen, kan dessa dela sig ohämmat och bilda tumörer. Tumörer kan även bildas vid celler som ska uppnå en viss specialisering. Cellerna kan ibland klumpa ihop sig och på så sätt bilda tumörer, men detta har visat sig i djurförsök.
Vid brännskador kan nya hudceller sprayas på som ett "plåster". Då odlar man fram hudstamceller från oskadad hud hos patinten som sedan får växa till sig på mikrosmå kulor som sprayas över det skadade området. Det finns även patienter med svårläkta sår som denna metod nu testas på. Risk för avstötning finns också, som vid all transplantation med vävnad från främmande givare. Det gäller också att få cellerna att integrera i den nya vävnaden och att överleva där.
För att undvika risken för att stamcellerna kan ha smittats av främmande virus eller mikrober då man ska använda stamceller för att behandla patienter är det absolut nödvändigt att inga substanser av djur har använts när cellerna odlats.
Här är en liten artikel om Ida Ida Berner, den första ms-patient som gått igenom en stamcellstransplantation i Skandinavien. Idag är hon helt frisk och mamma till Matilda.
Ida Berner leker med sin dotter Matilda som nyss har vaknat efter en förmiddagslur. Hon har fullt upp med att vara mamma, men det är inte länge sedan Ida trodde att hon inte kunde få barn. — Jag var fullt frisk fram till hösten 2003. Då fick jag plötsligt en halvsidig ansiktsförlamning och sökte hjälp. Men min läkare bad mig bara återkomma en vecka senare och då hade symtomen försvunnit.
Ida fortsatte arbeta som socialsekreterare i Karlstad, men var väldigt trött. I början av 2004 försvann synen. Efter att först ha blivit hänvisad till en optiker fick hon till sist träffa en ögonspecialist, som berättade att hon förmodligen led av multipel skleros, ms. Någon vecka senare gick hon igenom en magnetkameraundersökning som bekräftade diagnosen.
Tidigare oprövat på ms
Överläkaren och neurologen Jan Fagius i Uppsala ville pröva att behandla Ida genom en stamcellstransplantation. Det är en metod som använts framgångsrikt för att behandla leukemipatienter, men som dittills inte prövats på ms-patienter i Sverige. — Jag tror att det som lockade Jan var att jag varit sjuk så pass kort tid. Det fanns en chans att jag skulle kunna återhämta mig. Hans förhoppning var att jag skulle kunna stå upp på mina ben en dag. Mer optimistisk än så var han inte, berättar Ida som själv var inställd på att behandlingen inte skulle leda till någon förbättring. När det var dags för transplantationen fick Ida först läkemedel för att få ut så många stamceller som möjligt i blodet. Tre dagar senare tog personalen hand om stamcellerna. — De sade att de skördade mig, berättar Ida och skrattar. Sedan började fem dagars stenhård cellgiftsbehandling som skulle ta kol på det gamla immunsystemet. Därefter fick Ida tillbaka sina stamceller. Effekten lät inte vänta på sig. Redan tre dagar senare kunde Ida vifta på höger tå. — Den hade jag inte sett skymten av på flera månader. Sedan gick allt fort. Lika snabbt som Ida tappat funktioner, kom de tillbaka. Två månader efter behandlingen kunde hon gå igen.
Blev gravid
Ida började arbetsträna i januari 2005 och två år efter de första symtomen var hon tillbaka på jobbet på 75 procent. Livet blir dock aldrig detsamma som före sjukdomen, betonar hon. — Jag har fått nya perspektiv på tillvaron. Livet handlar inte bara om att jobba. Och utan släkt, vänner och sjukhuspersonal hade jag inte klarat mig, säger Ida som fortfarande håller kontakten med Jan Fagius. Några dagar före stamcellstransplantationen fick Ida beskedet av en kvinnoläkare att behandlingen skulle göra henne steril. Hon skulle med stor sannolikhet inte kunna få några barn. Därför blev hon väldigt förvånad när menstruationen plötsligt kom tillbaka. — Jag förstod inte hur det kunde gå till om allt var utslaget.
I februari 2006 träffade Ida sin blivande man Stefan. Innan de vågade skaffa barn ringde Ida till Jan Fagius eftersom hon var orolig för att sjukdomen skulle komma tillbaka. — Han pratade med sina kolleger och de trodde inte att det skulle vara någon fara.
Graviditeten gick bra även om själva förlossningen blev dramatisk och barnet fick förlösas med kejsarsnitt. För Ida var det en fantastisk upplevelse att bli mamma. — Jag har alltid velat få barn och bilda familj. Samtidigt hade jag räknat bort möjligheten eftersom jag trodde jag var steril. Nu är jag som vilken mamma som helst.
• Leukemi- Med hjälp av blodstamceller från benmärgen har olika typer av leukemier (blodcancer) med stor framgång behandlats i mer än trettio år.
• Ms (multipel skleros) - På så sätt som vid leukemi behandlas patienten med stamceller från den egna benmärgen. Flera lyckade behandlingar har genomförts på patienter med aggressiv MS i tidigt skede påstår denna källa. Kroppens egna vävnader blir drabbat av immunsystemet vid MS. Innan en transplantation av stamceller som kan bygga upp ett nytt immunförsvar sker, har man vid behandligen slagit ut patientens immunförsvar.
• Knäleder - En metod som fått stort genomslag är reparation av knäleden med hjälp av nytt brosk som skapats av patientens egna broskceller. En liten broskbit plockas först ut ur knäet och från brosket kan celler renas fram som sedan kan fungera som ett slags förstadium till broskceller. Cellerna produceras och förs sedan tillbaka in i det skadade knäet.
• Brännskador - Man tar en bit oskadad hud från patienten för att läka brännskador. Innan hudcellerna förs tillbaka över det skadade området odlas de och växer ihop. Metoden prövas nu också på patienter med svåra bensår.
Innan jag börjar skriva om stamcellsforskning tänkte jag berätta lite om vad stamceller är, vad de har för betydelse och hur de utvecklas.
Stamceller är källan till alla celler i kroppen. Genom delning överlämnar stamceller grunden till nya stamceller. De kan också utvecklas till olika typer av celler som finns i kroppen som t.ex hudceller, blodceller eller nervceller. Det finns olika nivåer av stamceller. En stamcell får fler möjligheter ju tidigare i utvecklingen man tar ut dem. I en nybefruktad äggcell kan de utvecklas till vilken celltyp som helst.
Stamceller finns i alla flercelliga organismer och de är icke-specialiserade celler. De har två egenskaper som markerar dem ifrån de andra celltyperna: de kan nämligen genomlida ett obegränsat antal celldelningar (mitoser), och de har kraften att mogna (differentiera) till flera celltyper.
Man kan dela upp stamcellerna i tre olika grupper: adulta stamceller hos den fullvuxna individen, embryonala stamceller och stamceller från navelsträngen. Stamceller ger upphov till alla vävnader i det blivande fostret i embryot, som utvecklas. I vuxna individer bildar stamceller ett reparationssystem för att byta ut skadade celler. Eftersom stamceller har förmåga att mogna ut till specialiserade celltyper finns stora förväntningar om deras medicinska roll.
.png)